Öppna licenser och upphovsrätt till datorprogram

Datorprogram utgör skriftliga verk, förutsatt att de uppnår verkshöjd. Datorprogram skiljer sig ändå från andra verk på flera punkter. 

Först och främst är privat kopiering av datorprogram strängt begränsat: det är endast tillåtet att göra en säkerhetskopia av datorprogram. 

För det andra finns det en skild paragraf om datorprogram i upphovsrättslagen (40 b §). Enligt stadgandet övergår upphovsrätten till ett datorprogram som skapats vid arbetet direkt till arbetsgivaren. Detta gäller ändå inte undervisningspersonalen vid högskolor.

Upphovsrätten övergår ändå inte om skapandet av programmet inte hör till arbetsuppgifterna. Upphovsrätten till datorprogram som skapats av elever övergår inte utan ett skilt avtal, eftersom en elev inte är i ett arbets- eller tjänsteförhållande till skolverket.

På grund av de frågor som uppstår i samband med datorprogram finns det en hel del olika licenser för datorprogram. Licensvillkoren är avgörande för användarens rättigheter. Nedan presenteras kort några licenser för datorprogram.

En bred skala av licenser

Licenserna för datorprogram kan indelas i två huvudkategorier: öppna och slutna licenser. Öppna licenser utvidgar användarens rättigheter medan slutna licenser begränsar dem.

GNU General Public License (GPL) är en av de mest använda öppna licenserna. GPL ger användaren rätt att kopiera, modifiera och distribuera verket. Förutsättningen är att modifikationerna som görs också licenseras vidare under samma licens, så att andra fritt kan göra nya modifikationer och distribuera verket.

GPL används oftast i datorprogram vilket betyder att programmet har en öppen källkod som kan undersökas och modifieras av användaren. Datorprogram som licenserats med GPL-licens kallas ofta för öppna program. Till exempel en stor del av Linux-baserade datorprogram har skapats enligt denna princip.

Andra liknande licenser är bl.a. Mozilla-licensen och Berkeley Database. Dessa licenser kallas nuförtiden ofta "Copyleft-licenser". Copyleft-licenserna "lämnar" upphovsrätten till den som skaffar verket, men versioner som modifierats av det ursprungliga programmet måste distribueras vidare enligt samma licens.

Det finns naturligtvis också öppna licenser som gör det möjligt för användaren att bestämma över rättigheterna till det härledda verket. Berkeley Software Distribution (BSD) licensen är endast ett exempel.

End User License Agreement (EULA) är däremot den mest kända slutna licensen för datorprogram. Ur en avtalsrättslig synvinkel är EULA-licensen rätt så problematisk, eftersom den som köper programmet också binder sig vid villkoren redan då han öppnar paketet, utan att ens kunna bekanta sig med avtalsvillkoren. Det är fortfarande oklart huruvida sådana "shrink wrap" villkor är giltiga enligt finsk lag.

Det är alltid skäl att bekanta sig med licensvillkoren eftersom upphovsrättslagstiftningen tillåter skilda avtal om ett stort antal frågor. Man kan därmed utgå från att rättigheterna till datorprogrammet övergår på det sätt som föreskrivs i licensvillkoren.