Exempelfall: Utgivning av elevernas skriftliga arbeten och kränkning av upphovrätten

Veera är en begåvad skribent både på sitt modersmål finska och på svenska. Hon har skrivit flera artiklar i en lokal finskspråkig gratistidning och en svenskspråkig dagstidning. Svenskaläraren Lars upptäckte till sin förvåning att en av Veeras artiklar publicerats i en svenskspråkig gratistidning som inte tidigare hade publicerat hennes artiklar. Lars tyckte att artikeln var riktigt bra fastän språkstilen var en aning annorlunda än vanligt. Han diskuterade artikeln med Veera och berömde dess innehåll. Veera blev förvånad eftersom artikeln skulle publiceras på finska i en annan tidning. Artikeln hade publicerats i en finskspråkig tidning och samtidigt på svenska i en annan tidning. Veera var inte över huvudtaget medveten om att artikeln hade översatts och publicerats i en annan tidning.

Veera uttryckte senare sitt missnöje till Lars. Hon hade läst översättningen och tyckte inte om den. Veera hade kontaktat redaktionen som endast konstaterade att de har rätt att översätta artiklar och publicera dem i en annan tidning. Veera var av en annan åsikt, men hon kände att hon inte kunde påverka situationen eftersom det inte fanns ett skriftligt avtal mellan henne och förläggaren. Enligt Veera hade det endast varit tal om att publicera artikeln i den finskspråkiga tidningen. Hon skulle själv ha velat översätta artikeln och bestämma om publiceringen – hon skulle också ha velat ha ersättning för den andra publiceringen. Hade förläggaren rätt att översätta artikeln och publicera den i en annan tidning? Har det någon betydelse för bedömningen att Veera inte har slutit ett skriftligt avtal om publiceringen? Avtalet om publiceringen ingicks muntligt och förläggaren ansåg inte att det hade avtalats om att publiceringen endast skulle beröra en tidning och ske på finska. Veera ringde till redaktionen för att kräva ersättning för den andra publiceringen. Hon hade fått 70 euro för den finskspråkiga artikeln och krävde samma ersättning för den svenskspråkiga. Förläggaren vägrade betala ersättningen eftersom Veera inte hade gjort något arbete för den nya publiceringen och eftersom redaktionen hade låtit översätta artikeln annanstans. Förläggaren ansåg att Veeras ersättning redan var tillräcklig. Veera krävde också ersättning för kostnader på 10 euro som hade uppstått av telefonsamtalen till redaktionen. Finns det någon grund för Veeras krav på ersättning och måste Veera själv stå för telefonkostnaderna?

Svar

Den som har skapat ett skriftligt verk har rätt att bestämma över verket genom att göra det tillgängligt för allmänheten i ändrad eller oförändrad form. Veera har velat publicera sin artikel i en tidning och har gett ett muntligt tillstånd att publicera artikeln. Hon anser inte att hon har gett tillstånd att publicera artikeln på svenska i en annan tidning. När parterna är oeniga om hur vida rättigheter upphovsmannen har gett ligger bevisbördan för tillståndets vidd hos den part som fått tillståndet. I detta fall ska förläggaren visa att Veera har gett tillstånd att publicera artikeln och dessutom ändra verket och publicera artikeln i ändrad form. Att avtalet inte har slutits i skriftlig form är alltså ett större problem för förläggaren än för Veera.

Upphovsmannen till ett verk kan också ge ett tyst tillstånd till användningen av ett verk. Ett tyst tillstånd kan följa av sedvänjan inom en viss bransch. Till exempel en insändare har av allt att döma skickats till redaktionen för att publiceras och därmed har redaktionen tillstånd att också publicera insändaren. Att erbjuda en artikel till en finskspråkig tidning kan inte tolkas som ett tillstånd av skribenten att låta översätta artikeln för en annan tidning, även om den andra tidningen utges av samma förlag. Det finns alltså inget tyst tillstånd i Veeras fall.

Ifall förläggaren inte kan visa att den har haft tillstånd av Veera att översätta artikeln och publicera den i ny form har förläggaren kränkt Veeras upphovsrätt. En kränkning av upphovsrätten leder automatiskt till en skyldighet att betala skäligt vederlag för användningen av verket. Enligt allmän rättspraxis ska vederlaget motsvara den normala ersättningen för användning av verket. Vederlaget som Veera krävde av förläggaren motsvarar troligtvis också det vederlag som domstolen skulle fastställa.

Den som uppsåtligen kränker upphovsrätten är skyldig att också betala ersätting för annan förlust samt för lidande och annan olägenhet som drabbat upphovsmannen. En professionell förläggare inom branschen borde ha varit medveten om att det inte är tillåtet att ändra verket och publicera det i ny form. Handlingen har därmed varit uppsåtlig. Förläggaren är också skyldig att ersätta telefonkostnaderna som uppstått. Veera kan dessutom ha möjlighet att kräva ersättning för själsligt lidande, men i rättspraxisen har sådan ersättning utdömts sparsamt. Ersättning för själsligt lidande utdöms endast till upphovsmannen, inte till exempel till en rättsinnehavare.

Veeras största utmaning är att få en ovillig motpart att betala förpliktelserna. Att påbörja en rättsprocess är ett stort steg. Det kan vara bäst för Veera att vända sig till Kopiosto som kan ge praktiska råd om hur man ska gå till väga.